Sápmi

I går var jag på Nordiska museets samiska utställning Sápmi för andra gången på ett par veckor. Jag beundrar sirliga tenntrådsbroderierna, de färglada koltarna och mössorna och de vackert mönstrade knivarna och mitt i glädjen över de vackra föremålen fylls jag plötsligt av en stor sorg. När jag efter ett par timmar går därifrån är tårarna nära och det bränner i ögonvrån. Jag har svårt att förklara eller ens förstå vad som händer och varför, hur dessa föremål kan beröra mig så på ett känslomässigt plan och var sorgen kommer ifrån. Det är en del av mitt kulturarv som ligger där i montrarna skilda från mina händer endast av ett lager plexiglas. Så nära men ändå så långt ifrån. Jag vet så lite om mitt samiska arv, jag kan inte ens nämna föremålen vid deras rätta namn och ändå påverkar de mig. De berör mig genom tid och rum och 5 mm plexiglas.